Så snabbt allt kan ändras...

Efter snart två år som student i lund började jag få riktigt bra ordning på mitt liv. Trivdes bra med min utbildning, mina vänner, hade just fixat till det sista i min lägenhet och hade till och med börjat träna regelbundet och äta riktigt nyttigt! Usaresan var bokad till slutet av april, Allt kändes näst intill perfekt! 

Antagligen får man inte lov att ha det fööör bra fööör länge??  för en vecka sedan, känns som 6 månader, fick jag beskedet att jag har Hodgkins Lymfom, Cancer i lymfsystemet. 

Några dagar innan jul drar min mamma med mig till läkaren för att kolla upp några ömmande knölar på halsen, har givetvis märkt av dem innan, men gett mig själv diagnosen, "dåligt immunförsvar och en pågående infektion, som jag bekämpat under längre tid utan feber???" Jag blev först förvånad över hur seriöst läkarna verkade ta det. Ett flertal blodprov och biopsier gjordes. Dock lugnade jag mig själv rätt snabbt med att det bara var rutinkollar. Att de är tvungna att testa ALLT, så fort en frisk 21-åring kommer in till sjukhuset. När jag hade testats negativt för diverse infektioner så som, borrelia, harpest(?) m.m. och läkaren ändå propsade på att "det måste bero på något, vi måste hitta en orsak", steg min oro ändå lite... Till slut bokades en operation in för att avlägsna en av knölarna för att få tillgång till mer provmaterial, och bara en vecka senare fick jag diagnosen. 

En "positiv" nyhet i allt, är att just Hodgkins Lymfom är en av de bästa sorterna av alla Lymfom! dock har den en av de tuffare behandlingarna. Antagligen blir det Cellgift varannan vecka i 8 mån--

Trots den positiva delen i det hela kändes det overkligt hemskt. konstigt att bara 5 minuter efter att man kommit in i rummet och fått besked, ta ställning till exakt vilken behandling just jag ville ha eller inse att jag inte kommer vara i skolan på minst 8månader. 

Jag börjar nu förstå att jag faktiskt är sjuk. Känns fruktansvärt orättvist och onödigt. svårt att ta in att man är allvarligt sjuk när man fortfarande känner sig hyfsat frisk? 

Alla de som vill veta hur det går med allt (har nog aldrig fått så mkt samtal och sms som denna vecka), kan nu följa utvecklingen och ställa frågor, här på bloggen om ni vill:)  Känns även bra att de i min omgivning faktiskt får veta riktig fakta om vad som händer. Även bra om jag får något att göra de stunder jag är "pigg" emellan cellgifterna!

Imorgon väntar en lång dag dels på sjukhus och även en "överrasknings-grej" (julklapp) med min pappa och han tjej. Dags att försöka Sova!